Jag står så tapper, så förväntansfull och säll.
Skall ödet kasta mig med snöbollar?
Må snön rinna i mitt bruna hår,
må snön kyla min saliga hals.
Jag höjer huvudet. Jag har min hemlighet. Vad rår med mig?
Jag är obruten, en hyacint som ej kan dö.
Jag är en vårblomma med skära klockor
som stiger full av markens sorglösa triumf:
leva oöverträffligt, säkert, utan motstånd i världen.

(Edith Södergran)