Förfinad, självklar och strålande spänner hon sin hals i lång och tunn båge. Högrest och stilla bjuder hon på sin skönhet likt ett monument över det arabiska fullblodets fulländning.

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol, vet av ingenting annat än sol.

(Edith Södergran, Triumf att finnas till...)