 
 
  |
|
|
Förfinad, självklar och strålande spänner hon sin
hals i lång och tunn båge. Högrest och stilla bjuder
hon på sin skönhet likt ett monument över det arabiska
fullblodets fulländning.
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner
världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra
nattens tysta flod och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol, vet av ingenting
annat än sol.
(Edith Södergran, Triumf att finnas till...)
|